Introduktion

Jesusbönen, hesychasm, inre bön, hjärtats bön. Med något skiftande betoningar syftar dessa begrepp på en böneform där vi börjar med att låta oss tystna och bli stilla, så att vår inre människa kan väckas och bli verkligt närvarande, för att finna och bida i Guds närvaro.

Snarare än en enda teknik är hjärtats bön en bred tradition av praktik och erfarenhet som förts vidare från mun till mun och genom olika skrift­samlingar. Materialet om Jesusbönen i antologin Philokalia samlar material som lästs, traderats och utvecklats från de första århundradena e. Kr. fram till sen medeltid. I väst har traditionen varit spretigare, både avseende teologisk inramning och praktisk utformning. Ett västligt exempel utgörs av boken Molnet, där den anonyme författaren föreslår det stilla upprepandet av ett kort bibelord eller gudsnamn, som ett hjälpmedel för att i meditationen kunna nedstiga allt djupare i sitt hjärta. Samma teknik beskriver också Ignatius av Loyola och kretsen runt honom.

Östkyrkan har tagit fasta på böneord från den första vågen av kristna munkar och nunnor, som på 300-talet lämnade det yttre livet i städernas larm för istället ge sig ut i vildmarken; Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig. Bönens centrum utgörs av namnet Jesus, varför traditionen också föreslagit bruket av enbart detta namn. Bönen äger alltså djupast sett rum i Jesu namn, och går tillbaka till den apostoliska insikten att Jesus är namnet över alla namn, det namn som sammanför allt i himlarna, på jorden och under jorden (Fil 2:9-11).

Johannesevangeliets läsart av pingstberättelsen beskriver hur Jesus under orden Tag emot Helig Ande andas på apostlarna (Joh 20:22). Anden och andningen hör ihop, varför bönen övar oss i att allt mer överlåtas i den Ande vars bön inom oss är andetag bortom ord (Rom 8:26). Varje in- och utandning blir en bön som för uppmärksamheten närmre och djupare ned i det mysterium som inte kan uttalas eller förstås med förnuftet. Hjärtats bön är en väg till ordlösa insikter som tanken inte kan greppa och fånga. Den leder till en ny uppfattningshorisont, en inre erfarenhet av målet för den ordskeptiska (apofatiska) teologi som bland många andra kan förknippas med Gregorius av Nyssa och Dionysius Areopagiten, två tidiga teologer som båda skriver om hur bönens väsen av nödvändighet består i att lösgöra det inre ögat från orden och tanken, för att som Moses på Sinai möta Gud i den mystika tystnadens gnistrande mörker.

De tre närmaste lärjungarnas vision av hur Jesus förvandlas till ljus på berget Tabor, utgör en annan av traditionens portaltexter. Man har särskilt betonat att förvandlingen inte berör Jesus själv – han är ju densamme alla dagar – utan lärjungarna. Det är ett av-slöjande (gr. apokalyps), en förvandling som äger rum i lärjungens­ / bedjarens blick. En slöja dras undan och blicken öppnas för ljuset från Jesu gudomliga natur, men också de oskapade energier som Gregorius av Palamas talar om, skådandet av vilka kan jämföras med vad Hjalmar Ekström benämner som silverblicken.

Stundtals har bönen beskrivits som en stege, efter inspiration från den bibliska karaktären Jakob som i en dröm såg Guds änglar stiga upp och ned från det högsta till det lägsta, längs en stege till vad traditionen benämner som Guds tron. Omsatt till andlig praktik har man därför ofta tagit fasta på att den som vill upp till höjden måste klättra från det lägsta steget, närmast jorden – det jordiska – varför Symeon den Nye Teologen lär oss att vi först bör lära känna och vänja oss vid att rikta våra lägsta begär, från världen åter till sitt ursprung i Gud. Denna positiva syn på människans längtan (gr. eros) utgör bakgrunden till varför en av traditionens mest kommenterade och älskade bibelböcker utgörs av Höga Visan, utläggningarna av vilken ringar in insikter funna i extatisk intensitet. Några har med hänvisning till Jakobs stege visat hur den inre bönen kan vägleda bedjaren till att med hjärtats vakna öga skåda och möta Gud, änglar och helgon, i sömnen och drömmen.

Hjärtats bön för oss ned i dopets djup. Den sänker oss ned och gör oss medvetna om de oändliga djup av rikedom, vishet och kunskap (Rom 11:33) som vi genom dopet, om än dolt, en gång tagit emot. Många har tagit fasta på att Hjärtats bön syftar till att upptäcka, avtäcka och förundras över det Jesus Kristus ger oss, genom kyrkans sakrament och de skeenden som beskrivs i evangeliet. Skeenden vi inbjuds att instiga och förvandlas genom, i Andens eviga nu (1 Kor 15:52).

I ljuset från den inre världen framträder också det yttre livet i ett nytt sken. Vi anar Guds ansikte i vår näste; i den sjuke, fattige och nödlidande (Matt 25:40), men också i vännernas glädje och kärlekens möte. Vi leds att allt mer se på mänsklighetens gemenskap med Guds egen blick – där alla är ett i Kristus – bortom mänskliga kategorier och gränser (Gal 3:28). Bönen leder till en sann djupsolidaritet med hela skapelsens lidande (Rom 8:22) och helgonen visar hur den inre bönen paradoxalt nog är vad som frigör människan från sin egen inkrökthet, så att också livet blir en bön, tills Gud en dag är allt, överallt (1 Kor 15:28).

Kort om praktik

Med inspiration från uppenbarelseboken brukar vi bida i bönens tystnad under kanske en halvtimme (Upp 8:1), ibland något längre. Stilla, med ögonen stängda och med rak rygg kan man sitta på kudde, stol, meditationspall eller i bänken. Ibland är bönens inledning vägledd, om inte kan man helt enkelt låta förknippa varje inandning med namnet Jesus, eller låta inandningen utgöras av orden Jesus Kristus, Guds Son samt nästa in- eller utandning bestå av förbarma dig över mig. Även andra bibelord, böneord eller Gudsnamn kan användas. Tids nog kan orden utebli och andningen leda vägen.

Så enkel kan en grundläggande form av Hjärtats bön vara. Ett första steg på en lång resa som leder djupt in i människans hjärta, Guds närvaro och tillvarons djup. Personer med psykologiska diagnoser, sjukdomstillstånd eller pågående eller obearbetade krisupplevelser bör samtala med en läkare eller psykolog innan de på egen hand utforskar bönen. Traditionen bjuder därtill alla som på allvar söker bönens djup att ty sig till en vägledare som känner den.

Du finner datum för våra böner i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala samt digitalt via Zoom här.